Silent City

Nyser så hårt jag kan.

Kanske följer nån skit med ut.

Känslor och så vidare.

Nej till betyg i låg/mellanstadiet!

Jag hittade precis en blyertspenna.
På pennan finns en lapp fasttejpad.
På lappen står mitt namn.
Andreas H.
Jag misstänker att jag fick den under lågstadiet,
det vill säga 96'-97' nån gång.
Jag har för mig att vi tejpade våra namn på pennorna då.
Det går visserligen inte att bevisa att det är min
allra första penna, men det är en av dom i alla fall.
Det är jag säker på.

Det är en orange, ganska kort penna.
Lite mer än hälften är använd.
Eller nedvässad för den delen, vässa pennor är ju kul.
Kanske har jag alltid varit mer noga med
att ha en välvässad penna
än vad jag förmedlar med den?
Om den nu är nedvässad vill säga.
Jag minns att vi hade dagböcker i skolan på den tiden
där vi skulle beskriva vad vi gjort under dagen
samt rita en trevlig bild till.
Därpå skulle våra klassföreståndare pryda inlägget
med en liten kommentar.
"Det var väl en trevlig dag"
eller kanske "Oj, vad mycket du hunnit med".
Jag minns särskillt en kommentar jag fick.

"Rita finare".

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kunde skriva så
till ett barn på sju- åtta år
som givetvis tycker att det han målat är jättefint,
även om det kanske inte syns att det är en häst
eller en bil eller en resa till Skåne,
för oavsett vad han tycker,
han som bara är ett barn,
eller vad mamma och pappa säger,
som alltid säger snälla saker,
så är det ju i hans värld fröken som vet bäst.
Vad som är fint, vad som är bra, vad som är rätt.
Och vad som inte är det.
För en fröken jobbar ju faktiskt på en skola
och har som uppgift att lära en saker,
och då kan väl inte en fröken ha fel?

Och då är det kanske inte så konstigt
att man sedan ständigt ställer sig frågan
om det man gör faktiskt duger.
Att man vässar sin penna
tills det ingen penna finns kvar
i hopp om att det är den
som är felet.