att arbeta.

Det är skönt att arbeta.
När man arbetar
behöver man bara
utföra de uppgifter
man fått tilldelat sig.
Ingen förväntar sig nånting mer.
Ingen vill ha nånting mer.
Sånt där som bara krånglar till allt.
Känslor och så.
Ibland vill jag alltid arbeta,
tillsdess att känslorna
personligheten
oundvikligen
träder fram i ljuset.
Då vill jag byta arbetsplats.

Gråt inte älskling

I brist på din röst
Sjunger jag mig själv till sömns
Med gråt i min hals

Rastlöshet

När det maniska, det glada, livslusten slår till
och man befinner sig i Åmål
mitt i natten.

Våren.
Jag ser bakåt

inte nu.

Skrattar och gråter,

på låtsas,

saknar, förlåter.

Jag behöver allt det där

som var,

nu finns jag inte.

Jag är inte längre en del

men ni finns här.

Allihop.

Finns här i bröstet,

även dom av er som sårat

mest finns här.

Och jag undrar om jag kunde

stoppat inkubationen,

stannat upp och ruskat av

äggskalen.

Om gråten funnits kvar då,

om kroppen reagerat på ljuden.

Jag minns att det var värst på natten

Nu har mardrömmarna blivit en himmel. 

Nu vet jag inte om jag lever.

Det enda som finns kvar är en dålig smak i munnen.

Ett omättligt begär efter snabb tillfredställelse.

Det värsta är att allting kvittar,

Att ingenting längre berör,

Att linjen är helt rak

Prickfri

Begränsad

Fängslad.

Fredhäll

det var länge sedan.
allt känns som länge sedan.
allt känns som långt bort.
jag har liksom glidit ifrån
mig själv och alla andra.
som om jag ständigt jagat
men aldrig någonsin funnit
och kommit allt för långt bort.
jag vistas helst i mörka rum
där det går att urskilja
bilder av det som en gång varit,
som jag en gång varit,
en siluett på insidan av ett påslakan,
en garderobsdörr
och jag hör nästan vad ni säger
genom sorlet av vad ni tänker.
jag skapar vilka ni är.
jag skapar er,
för mig.

Bäst före just nu.

Meningarna har blivit kortare,
de flesta helt kommit bort.
Jag är åter igen i ett mellanrum,
en avgrund utan repstege.
Jag blir så arg.
Varför vill hjärnan inte veta
vad som ska göras?
Jag spyr med hela kroppen,
den enda reaktionen som kommer
nu, kan inte hantera intryck,
återge hur det känns
på insidan hur ljuden
kittlar i magen.
Jag skulle kunna dansar för er
om hur det känns att se er.
Hur det känns att prata med er
för jag kan inte prata.
Jag kan bara kräkas med
hela kroppen.
Spasmiskt röra mig till
rytmen av era energier,
värmen från era kroppar,
doften från era munnar
och armhålor,
ljudvågorna från era stämband
och torra hårbottnar.
Som om jag aldrig riktigt
presenterat mig för er.

Jag var en av er.

Men nu när ni ser mig hamnar huvuden sned.
Ni tar er rätt att berätta om allt jag gör som är fel.
Så jävla vänligt av er.
http://open.spotify.com/track/1QGTYTxgJhvlULj3zoZqqc