Lyckan øver att det snart inte ær långt kvar, skrivet med norska vokaler.

Texten har førsvunnit och med den nån slags mening.
Ena sidan ær liksom helt borta, det ær det ænda jag
ær sæker på. Vad som finns kvar har jag inte
en aning om før jag førstår inte længre.
Likgiltig.

Førmodligen finns material att skapa nya meningar med
længs vægen, livet går vidare och vi blir dom vi ær
av varandra (vilket før øvrigt ær en gammal mening,
byggd av gammalt material, funnet vid ett vægskæl).
Men vilka har ni blivit av andra?
Vem har jag blivit?
Jag kænde mig bra. Dær.
Hos er.
Ingenting ær eller kommer bli exakt som førut,
jag vet. Och så ær det.
Det ær livet.
Nær jag kommer till er ær vi olika mot førut.

Men jag ær øvertygad om att nær det handlar om
mænniskor man trivs med, kænner sig hemma med,
mænniskor man saknar, så spelar det ingen roll
om det gått hundra år.
Likt en hund slænger man ut tungan, kastar sig i famn,
låter tiden som gått blåsa bort och åter igen
blir vi dom vi ær
av varandra.