Mjölkallergi

Jag vill inte fira julafton.
Jag vill inte att det ska bli sommar.
Jag vill inte träffa en kvinna
att kratta löv med, sova med.
Jag vill inte alls uppleva saker.
Möta människor.
Jag vill inte skriva.
Alls.
Jag hatar att skriva.
Att spela musik.
Att möta människor.
Använda ordet möta.
Alla jävla ord.
Dricka kaffe.
Jag vill inte inte bry mig om
det här, vill inte bara supa.
Vill inte längre gråta på fyllan för att
allting har förändrats nu,
vill inte vara orsaken som grott
i huvudet med eller utan påverkan
för jag kan inte bestämma vilket
och inte du heller för alla ideal
som finns där som jag
betraktar
med rädsla.

Jag är en hälft.
En hälft och jag saknar
att hålla över ytan och
hållas att vi förstod
varandra och stod för allt
tillsammans.
Det blir en delad vårdnad,
ett delat liv en delad människa
som jag minst av allt
vill slita i för du
ska vara fri men väljer en
form att växa i
där allt blir trångt
tillslut och ångesten byts ut
mot mjölkallergi.
Jag finner ingen,
vill inte det heller och
när han sa att tiderna förändras
ville jag slåss med oerfarna
knogar för varför är det
underbart att jag träffar någon
förutom att jag kanske blir som
er och kanske åker med fast
jag vet vad ni pratar om
bakom cider och cyniska önskningar
om att lämna ett aldrigland
när jag bara känner aldrig.
Ni har det så bustokigt och jag förstår
inte charmen eller tänket när passiviteten
vandrat sida vid sida med en medvetenhet
så länge, en självförnekelse
som liksom förklätt sig till mognadsideal
och en slutlig belåtenhet alldeles
för långt innan fyrtio.
Jag har försökt.
Jag har fyllt år.
Jag har firat jul och börjat tacka
någon för livet.
Han som ville att jag och min
bäste vän,
min stabilaste, grymaste
klokaste vän helt plötsligt skulle
sluta betyda någonting
för varandra.
Den människa som jag mest av allt
känt mig hemma med på så
fruktansvärt länge.
Att vi skulle sluta med en suck
i luren.
Vi hörs sen.
Klick

Det här med att skriva och ta bort.
Aldrig mer läsa.
Älska.
Hata.
Vad fan säger det om oss?