Lyckan øver att det snart inte ær långt kvar, skrivet med norska vokaler.

Texten har førsvunnit och med den nån slags mening.
Ena sidan ær liksom helt borta, det ær det ænda jag
ær sæker på. Vad som finns kvar har jag inte
en aning om før jag førstår inte længre.
Likgiltig.

Førmodligen finns material att skapa nya meningar med
længs vægen, livet går vidare och vi blir dom vi ær
av varandra (vilket før øvrigt ær en gammal mening,
byggd av gammalt material, funnet vid ett vægskæl).
Men vilka har ni blivit av andra?
Vem har jag blivit?
Jag kænde mig bra. Dær.
Hos er.
Ingenting ær eller kommer bli exakt som førut,
jag vet. Och så ær det.
Det ær livet.
Nær jag kommer till er ær vi olika mot førut.

Men jag ær øvertygad om att nær det handlar om
mænniskor man trivs med, kænner sig hemma med,
mænniskor man saknar, så spelar det ingen roll
om det gått hundra år.
Likt en hund slænger man ut tungan, kastar sig i famn,
låter tiden som gått blåsa bort och åter igen
blir vi dom vi ær
av varandra.

Everything's getting older.

VEM SKA MAN DELA SAKER MED?!
VEM SKA MAN VISA MUSIK FÖR?!
VAD SKA MAN LEVA EFTER?!
VAR ÄR DEN SOM FATTAR ALLT?!
DEN SOM RYSER SOM JAG OCH TÅRAS!!
IBLAND!!
DEN SOM SKRIKER UT SPONTANT I
ÖRONEN PÅ ALLA FÖRSKRÄCKTA
RUNT OMKRING!!

Ensam med vinet i Åmål.
Känner för att dansa med böjda armar, knutna nävar och halvslutna ögon.
Danspartner sökes.


Hoppas på nästa år då.
Tills dess får jag dansa själv.
Tjohej i snålblåsten!

Lara

Scensyn.
Snabbt som det snabbaste av ögon målas
en värld upp gång
på gång och gång på gång
suddas den ut.
Jag suddar ut den för den
stämmer inte med
verkligheten,
i mitt huvud springer vi in
i varandra, ramlar
och hör musik i örat. Du
ler precis som det var sagt
och skrattar genom näsan,
ett kort skratt mer som
ett ljud som betyder
nöjd.
Och jag säger "Hej,
du luktar gott" för så
var det sagt.
Bestämt här inne.
Vi dricker kaffe och jag
biter inte på mina naglar
en endaste gång, blir
inte yr en endaste gång.
Allt allt är så sjukt.
Vi är så stolta och vill
att alla ska se att vi
har det mysigast av
alla, alla i hela huset,
på hela gatan.
Och jag känner att
du inte tröttnar på mig. Att jag inte
säger saker, meningar som du
finner osammanhängande.
Jag måste gå för jag skulle
ju jobba egentligen och snabbt
som tusan bestämmer vi namnen på
våra fem barn.
Det är bäst att sudda ut
sånt där som man inte kan
låta bli att måla.
Eller hålla handen över
så att man inte ser.
För ibland går det inte
bort.

Fårintetappafokusfårintetappafokusfårintetappafokusfårintetappafokus

Istället för att hävda mig

Jag vet inte vad det är
men det känns verkligen som om jag
har glömt allt.
Som om jag inte har någonting att
komma med.
Som om jag tillåter mig själv att
bli ett kugghjul i ett stort maskineri.
Låter andra människor vila på
mig och använda mig för att
kunna fortsätta leva lyckliga
och spela sin fina musik och
måla och skriva och dansa
och skratta och tjotjim i kajutan.
För att kunna syssla med sådant
måste man ha ett koncept.
En åsikt om saker och ting.
Jag har inga åsikter, anser ingenting
om någonting. Ingenting
verkar vara speciellt viktigt
för mig och det känns
väldigt märkligt.
Ibland känns det som om jag inte
ens kan njuta av musik längre.
Som om jag inte längre känner
för musik, inte ens lyssnar.
Bara låter ljudet gå igenom ett
svart hål i mitt huvud.
Som om jag sätter på musik
bara för att jag måste, som om
jag inte vill utan tvingar mig själv
att försöka förstå och uppskatta.
Som ett barn, tvingat till aktiviteter.

Jag tänker inte.
Jag vägrar.
Allt vore för gäves då.
Jag är inte alls nyfiken på hur
livet utvecklat sig för dom,
jag flydde för länge sedan och
jag svor vid mitt liv på att
aldrig någonsin återvända.
Vi vet redan exakt var vi har varandra.
Skillnaden är att mitt beteende inte innefattar
att låtsas som om jag är vän med alla.
Som om alla människor går ihop.
Jag må ha pressats tillbaka in i buren,
för det är en bur om än en större sådan,
men tänker hålla mig på avstånd till dess
att jag har råd med borgen.
Tills dess finnes jag i en tillfällig
tillflyktsort.

3:e den 2:e

Jag trodde nog aldrig
pa allt det som sades
om mig och min gava.
Nu har jag forsummat
alltsammans jag larde
och alla omkring mig
har glomt bort pa grund av
att jag skulle soka nat nytt.
Jag vet inte varfor.
Jag skulle vall finna
nanting som jag saknat
men av distansering
sa ser man en helhet
och spickor som skramde
mitt vett och forstand ter
sig bara som svarta sma streck.
Nu slosar jag bort allt
det dar som jag trodde
att jag skulle finna
men visst hade med i
min rygg och ett hjarta
som helt missuppfattat
vad som ar av vikt nar
mitt enda behov ar en hand.

mlakpsk

suddiga ogat
nariga handen
bulliga skjortan
oeroverliga benan
inlasta fingrarna
bedovade munnen
tomma fickan
obesokta begravningen
ouppfyllda onskningen
felaktiga valet
missriktade saknaden
hariga hakan
uttrakade orat.

I ett annat land.

I ett annat land finns
det massor av sand och
en massa losa manniskorband
som gar av sa latt.
Vinet flodar. Och det hjalper
och det dodar all inspiration
och viljan att vilja
gora nagonting annat an att
sitta pa bankar av tra och
titta pa dom som ar med
och gor samma sak.
Dom dar som slar folje
nagra meter pa livets langa
promenadstig. Vad dom heter
vet jag inte, kanske gar
dom alla under namnet
Peter, det spelar ju liksom ingen
roll for vi ar bara framlingar
pa stranden som spelar fotboll,
trots att jag hatar sport, och
vi ses aldrig mer efter
imorgon.
Distans. Distans nar vi pa
latsas kastar oss in i dans med
varandra och ser det som en
chans att fa leka mamma, pappa....
kondom, forhoppningsvis, och kanske
kanske far kanna en liten
gnutta latsaskarlek. Om inte annat har
man ju i alla fall fatt
mutta. Eller?
Jag drommer ju om att man
ska alska varandra. Fast da maste
man ju vandra efter andra och
det kanske blir jobbigt om hon
var en san som bara ville
ligga.
I ett annat land kan man ibland
sakna att halla en valbekant
hand i sin. Hora en valbekant
rost som vet hur det ar nar
det borjar bli host. Nan som ger
trost nar man saknar och
viskar
Vi ses nar vi vaknar.

Ni och jag

Jag vet inte riktigt varför
men det känns konstigt
och obehagligt att våra
liv för tillfället
inte utspelar sig på
samma plats.
Att ni gör saker,
att jag gör saker.
Att vi utvecklas,
påverkas och förnyas.
Att vi ska glömma bort.
Få för oss att det från
början bara var en
kort stund av saknad,
ömsesidig förståelse
som drabbar alla ensamma
människor nu och då.
Att det lika gärna kunnat
vara en man i en kö,
kassörskan på McDonalds
nån man råkade gå in i
och ville hjälpa att plocka
upp och så råkar man
röra vid varandras själar.
Det finns så många själar
att röra vid.
Jag vill ta små fragment,
lyckliga stunder då
vi betydde allt
till hundra procent för
ni är så viktiga och
jag räds att tappa igen.