Utanförkroppenliv

Det känns som om jag långsamt håller på
att förlora medvetandet.
Som om varje sekund är en lång väntan
på gryningen.
Som att jag finner mig själv
med fulla händer
och inte kan relatera
bakåt.
Som om ingenting betyder någonting.
Som om någonting betyder ingenting.
Som om det alltid är första gången,
även om jag kan saker och ting
reflexmässigt.
Ibland ser jag mig själv på tunnelbanan
eller på kulturhuset.
Jag känner inte igen mig själv.
Ibland kanske jag säger saker och senare
funderar över varför
jag sa så där.
Jag tittar i album och ser kopplingar
och tänker
att det i alla fall inte är mitt fel.
Vi är ju så där allihop.
Lotten drogs för länge sedan
och vi vann väl dårskap.
Utanförkroppenliv och jag får knyta fast
mig i marken för att inte
tappa bort mig,
som om jag konstant
svävar bakom min kropp.
Och jag säger
Aha, nu förstår jag!
fast det gör jag säkert inte.
Även om jag vill.