Jag har letat hela dagen

Det är som att jag förlorat hela mig.
Allt som en gång var jag är helt borta.
Jag har tappat all känsla, all smak
och skaparlusten jag en gång hade
är som bortblåst.
Jag kan liksom inte höra längre.
Inte se heller.
Det är som att jag vuxit ifrån
det enda som en gång betydde någonting
för mig.
Jag mår illa.
Vem fan ska jag vara då?
Vem fan har jag blivit?
En arbetare.
En sån där som går hem och lägger sig.
Det äcklar mig verkligen.
Hoppas våren kan rädda mig,
annars vet jag inte vad som ska hända.

Goder Afton!

Här nedan följer årets julspellistor.
För alla smaker, nästan.

IndieXmas
American CountryXmas
JewXmas
Movie/Epic/MusicalXmas
Coca ColaXmas
JazzyXmas
Arian JalalXmas
ClassicXmas
VidrigXmas
HipHopXmas

Merry Christmas!

Låtom oss bli materiella ting i varandras hufvuden.
En del av furnituren.

Julrim på mitt vis

Här sitter vi nu, en och en
i vår egen lilla värld för att
sen när vi går av aldrig ses igen.
Visst är det skönt att vara
privat i Guds egen lilla tunnelbaneskara
när en medmänniska bara
vädjar om en krona och en god jul
och vi bevara vår stolthet
genom att inte ens svara.
Genom att inte ens för en sekund
tänka på denna av livets alla grymmheter
nedslagna änka som i kylan
förgås utan julskinka och gravlaxsås
och stjärnorna på himmelen
de blänka.
Som någonstans minns en varm jul
men eftersom hon inte finns
ser vi inte hennes frusna tårar
när hon röker sin sista prince
på perrongen.
Medan du med glädje och lust
stoppar i dig korvar och syltor
är det någon som inte orkar längre
och hoppar,
någon som tröttnat på att suga
rikemannssnoppar.
Så snälla tänk på henne
när ni hämningslöst mellandagsshoppar
och ser den tindrande 25kronorsstjärnan
i svenska
platsgranstoppar.

Ytlighetens födelseort

Den femte sonaten spelas i huvudet.
Brevid mig på bänken ligger en roman
om en drömmare, som jag själv,
och under naglarna någonting svart.
Det svarta kommer från en saga om
en man som älskade världen och gjorde
allt för att gå människor till mötes.
Men det är bara en saga mina barn
och sagor är icke att förväxla med verklighet,
som i detta fall går i en helt annan rikting.
Lungan full av svarta korpar som vill ut, ut, ut
och prata igenom sina problem
och snedvridna syner på kärlek och sex och livet
är ett skådespel som jag tvingas ta del av
le, skratta, ragga, duscha, raka mitt
ansiktshår fast jag egentligen inte
ORKAR!!
fast jag egentligen inte
BRYR MIG ALLS!!
Och om jag lät hela jag gro igen,
om jag gömde mig bakom vilt växande botanik
skulle du då dränka dig i en brunn
för att se vad som fanns att finna på botten?
Om jag bara var jag på nåt vis,
det som fanns kvar,
skulle du då krossa allt jävla glas
och dansa dig blodig med mig
som kavaljer?
Skulle du kyssa en ful,
men ganska snäll,
ankunge framför
en elak svan?

Min farmors bror, Gunnar Ehne, var en folkkär poet

från Värmland. Född i Gävle och uppvuxen i Ransäter,

vilket jag tycker är roligt eftersom jag har pluggat där.

Senare i livet bosatte han sig i Östmark norr om Torsby.

Han skrev på folkmål och diktade om livet på landet,

om kärleken till naturen och om livets mysterier.

Tyvärr fick jag aldrig chansen att lära känna honom,

jag träffade honom bara två gånger på släktträffar
vad jag vet och då var jag ganska liten. Det känns rätt

typiskt att när man faktiskt har EN person i släkten

som delar ens intressen (jag är VÄLDIGT olik den sidan)
så hinner den personen försvinna innan man ens

upptäckt att man är intresserad.

Tänk vad man kunnat lära sig!

Tänkte i alla fall lägga upp en dikt skriven av Gunnar.

Den heter Kvällsböna.

Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.

En tocken där gammel skog, du vet mä smörsôpp å kantarell.

Vi hörd fôll om gröna änger, om söer mä vita ull.

Musik ifrå harpas stränger å gater gjord uttå gull.
Men ja skull nock int trives mä då där , du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis,du Gud
å ja ä int tocken klädd.

Kanske du tycker ja tarjer å fråger,

men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger

ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.
Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gå där i ensamhet

å ly på en bäck å på fôggelsång, när dej i all evighet.

Benni Hemm Hemm

Jag finner bra musik igen!

Benni Hemm Hemm

Mysig isländsk indiepop. Lite udda taktarter och

grymma kompositioner med blås gör att jag

gillar det som bara den!

Här ovan finner ni skivan Kajak där jag även lagt

till en version på låten Aldrei, en duett med Jens Lekman.

Den 11 november 1976.

Jag försöker skapa musik, men det vill sig inte.
Jag hatar den stora spärren som ligger för
och täpper till min skaparådra.
Jag förstår verkligen inte varför det bara inte
kan få flöda ut som det en gång gjorde.
Jag tänker så himla mycket på vad jag gör
och det hindrar. Även om jag inte
vill tänka alls utan bara låta hämningslöst
så går det inte att slappna av. Hela tiden
ligger nån slags press och tanke om att det
ska bli bra, inte att det ska ge utlopp för
någonting.
Jag får göra som han.
Lägga av helt att lyssna på andras musik
och enbart koncentrera mig på min egen.
Det konstiga är att jag inte är speciellt duktig
på något instrument,
men jag tycker om att skapa musik.
Kul liv att stå brevid scenen på en jazzkonsert.
-Och nu ska vi spela en låt till som Andreas Henningson
har skrivit men är alldeles för dålig för att spela.
Det vore något det.
Kanske ska man lägga om helt och enbart producera
klassisk musik/filmmusik. Det kan jag ingenting om
och det är helt perfekt. Då kan jag skapa min egen
genre.

Ibland får man jobba.
Ibland får man pengar.
Ibland får man svälta i månader två.
Jag längtar till januari
då kanske jag kan leva som vanligt.

Saker att göra om natten

Pancakes Pärlemorblåa Paradmask

- Pancake! Pancake!! protesterade periodarpäronen.
Pubertetspojken Pancake propagerade på påskafton
på proletarpartiets privata påskparad.
På pannan passade periodarpappans präktiga
paradmask precis.
- Perfekt! pussades Pancake på portugisiska.
Periodarpäronen pyrde.
Pancake promenerade på pastrami.
På plats passade problem på.
Påhopp, prassel, pekande på pojken.
- Prolletär?! Pyttsan! Pancakes paradmask
påstås pajja pissmånga proletäriska
påskparadsparagrafer! Pärlemorblå paradmask
passar penis på proletärernas påskparad!
Pubertetspojken pallrade pinsamt på.
Periodarpäronen personifierade prygel på pungen.
Pancake prövade prisa påven.
Prästen personifierade pedofili.
Pancake pundade painkillers på parkbänkar.
Perrongen passade pancakes problem.
Piteåtåg pajjade pancakes person på påskdagen.
Parantes.

Buddah don't cry

Jag borstar mina tänder
så långsamt jag kan
för det läste jag någonstans
att man ska.
Att man ska koncentrera sig på
att inte hamna i någon
slags automatik för
att undvika att plötsligt
en dag vakna upp i
panik och fråga sig själv varför
den ena dagen
är den andre lik.
Varför jag jobbar, äter, sover,
skrattar, knullar och aldrig
frågar mig själv just
varför, varför har jag
blivit en vardag
åt någon
annan.
Var mitt öde enbart att halka
till i kön och råka skalla
någon i pannan och sedan
stå där i ett försök att
rättfärdiga mig
själv och berätta all jag
kan om KoffiAnnan och andra
fina saker som bra människor
förväntas kunna
allt om.
Fast egentligen vet jag
inte ett dugg mer än att jag är
litet hungrig och behöver klippa
mig för min lugg växer
ju som den vill och när jag
dricker kaffe doppas den
i min mugg och det blir
så äckligt med kaffe
i håret och hår
i kaffet.
Sånt vet jag.
Sänt tänker jag på när jag
väntar på att det
ska bli dag på att
jag ska få gå upp och äta
frukost och ta på mig
mitt låtsas behag för kanske
får jag vara med.
Kanske får jag vara med i ert
"fräna människor i stockholms lag"
och gå runt
i glasögon och spela
svår och lyssna på indiepop i gamla
kläder i alla fall tills
det blir vår för då
blir vi några andra och anammar
det som är nytt för i år.
Åh, det känns
som igår den tiden då jag
var sorglös. Då vi
gick tillsammans ni
och jag och småfrös,
fram och tillbaka och offrade
hälsan och rös av varandras
glädje och inlevelse.
Sen gick vi till nån
plats och mös med vin
och fina ord.
Lyckans gäster vi dukat
bord som var världen vi satt
mitt i tillsammans.
Nu är vi tre var av två
är nya och en är hemma
och skriver på natten
för att skrämma slag
och visa hur man inte
ska vara.
Ett jävla dilemma
när man ångrar sig.
När man träder fram
i ljus och sjunger
en sång nån skrev om
en dröm och en hund
och en katt och oskrivna
brev och man undrar
hur blev det så här och ingen
kan svara för världen
är så underbart medvetet skev.
Så man knuffas undan och beordras
att akta
sig för folk har bråttom till
möten och pengar och döden
och du borstar alldeles
för sakta.

Jag finner så fina saker om natten!

Muminröster fann jag nyss!
Helt fantastiskt bra och vacker skiva
baserad på Mumintrollen med bl.a.
Mika Pohjala och Johanna Grüssner.
Nordisk jazz/folkmusik blandas med
Tove Janssons texter.

Favoritspår efter att ha
lyssnat i ca. 10 minuter:

Stora Äppelsången
Muminmammans Visa
Misans Klagolåt
Alla små djur slår rosett på sin svans

Sysselsättning!

Jag har fått jobb!
Från och med igår jobbar jag som timvikarie

inom hemtjänsten på söder,

närmare bestämt inom söders specialteam.

Mycket trevligt må jag säga!
Mycket cykel och mycket tappa bort sig

och inte hitta.

Mycket trevliga människor!
Mycket jobba kväll, fram till kl. 23.
Jag tror minnsan att jag kommer trivas bra!

fin musik

Tablatime!

Jag ämnar förvandla mig till en kort man

med mustach och turban.
Nej, jag bara skojar.
Det beror på att jag är glad,

vilket i sin tur beror på att jag precis funnit

glädje i livet.
Jag har införskaffat ett vackert och magiskt

musikinstrument som fått mig

att känna fred i bröstet.
Jag har köpt tablas och är helt lydisk,

och då menar jag skalan som ju ofta skapar

en stämning vi alla vill leva i.
Dom anlände för två dagar sedan med beas pojkvän

Anders som instruerade det han mindes.
När jag spelar känner jag lycka.

Dock gör det litet ont i fingrar och ben

då man måste sitta som en skräddare
(eller tablaspelare) d.v.s. med benen

i kors på golvet, förslagsvis på en kudde
eller en vacker matta.

Här är min hörna.

Så här kan det se ut när man sitter bakom sina tablas.

Jag har inte så mycket självdiciplin.
Ställt klockan på nio flera dagar i rad
men snoozar till halv tolv.
Jag kan väl inte hjälpa att jag drömmer
så spännande saker att mitt liv känns
alldeles blekt och värdelöst i jämförelse.

Hittade tillbaka till Dungen nyss.
Får se hur länge det håller,
jag har en tendens att tröttna på dom
efter ett tag.

Jag är en härmapa.
Här är Något att mysa till/trösta sig med under denna årstiden.
Hade velat ha med Bonnie Prince Billy,
kanske har han valt något annat.

Höstsjukan

Jag har en konstig känsla inom mig.
En känsla jag känner igen.
Jag har haft den förut men aldrig kunnat tolka
vad den betyder.
Jag känner mig liksom varm
och när jag går ut känns de som om jag fortfarande
är inomhus, i ett rum.
Jag relaterar det till tända ljus
och känslan av att komma hem
och känna sig omtyckt men jag är inte säker på
om det är en behaglig känsla eller inte,
och det är just det som är så konstigt.
Allt känns jättemysigt och det känns
som jag borde vara glad,
vilket jag är samtidigt som jag är nere för något.
Samtidigt känner jag mig hyfsat likgiltlig
till det mesta,
ett fysiskt uttryck skulle nog vara en axelryckning.
Misstankarna går kring hösten
och att mörkret faller.
Det hjälper verkligen inte att vara arbetslös
och att bli sviken av någon man litat på
så otroligt mycket och kännt igen sig själv i
och verkligen trott att man
varit soulmates och trott att
"du förstår mig! du förstår min
ensamhet ty du har varit där!"

Det kan också bero på att jag besökte
Geijerskolan i helgen.
Jag saknar det så.
Saknar allt folk, all gemenskap och framför allt
känslan av att vara omtyckt.
All närhet, alla kramar man fick varje dag.
Saknar att vara bakfull tillsammans.
Att aldrig behöva känna sig ensam om kvällen,
i alla fall fysiskt.
Alla långa promenader, långa samtal om livet,
kärlek och drömmar.
Promenaden på två minuter till piscator,
eller en minut till ravinstugan,
under hösten och vintern när mörkret kommit.
Känslan av att komma in och gå ut, var det än var.

Jag vill promenera i en famn och prata lite.
Men jag vet inte i vems.

Nu är hösten kommen, nu är hösten här.

Jag kan väldigt lite om saker och ting.
Inte särskillt allmänbildad.
Inga åsikter om världen, politik.
Men jag kan känna, se och höra skönhet i saker
som väldigt få kan.
Jag kan njuta, rysa, gråta av konst som många
antingen ratar som för svår
eller analyserar sönder.
Kanske får man inget jobb av det,
kanske är mitt öde att njuta till döds.

Pianodrömmar

I morgon är det måndag.
Ny vecka.
Inte för mig.
För mig är det samma samma.
Vakna, äta, söka jobb, promenera.
Kanske åka in till 4sound och spela piano.
Saknar att ha ett piano i min närhet
som jag får spela på när jag vill.
Så där som jag gjort i två år.
Satt mig och skrivit ner alla tankar.
Läsa upp dom högt för mig själv
och låtsas att det är någon annans tankar och problem.
Känns lite bättre då.

Småstadshjälte

Jag attraheras av engagerade människor.
Det har jag märkt den senaste tiden.
Människor som tycker saker är fel/rätt/konstigt
och vill göra någonting åt det.
Människor som har en åsikt.
Kanske är det för att jag själv har så lite åsikter om saker och ting
fast jag egentligen vill ha en åsikt om allt.
För att jag vet så otroligt lite om vår stora vida värld
och vill veta mer, vill veta allt.
Vill ha någonting att kämpa och slåss för.
Det enda jag har gjort är att rädda vänner
från att få stryk på fyllan eller bli anklagade
för att ha knarkat under högstadiet.
Det är ju alltid något, eller?

Jag vill uppleva något vackert.
Se eller höra någonting som får mina knän att darra
och mitt hår att stå.
Då kan jag stå på håret istället för benen.
Det är inte lätt när man bara sitter innomhus.
Imorgon ska jag dricka vin och gå ut med Anton
och en av hans polare.
Får se om det blir något då.
http://open.spotify.com/track/2PEOnsQp6NC4M88A3QvK8Z

För att jag vet inte

Jag ska vänta.
Jag ska hoppas.
Jag ska lyssna
på japanskt piano
och gråta så jävla hårt.
Där ingen ser.
Där ingen förstår.
Antagligen tros det inte om mig.
Antagligen är jag redan så jävla
tydlig i ögat som man kan bli.
Antagligen ömsesidigt.
Inget att göra säger han.
Inget att tänka säger hon.
Men jag måste.
För jag tycker så otroligt mycket om.
För att jag redan saknar så.
För att jag vet inte.
För att saker betyder för mycket
för att bara strunta i.
För att allt är på grund av mig.
Jag kan bara vänta
och tänka tänka tänka.

Your autumn scene

Det är svårt att falla ihop och gråta

när man bor i kollektiv.
För ibland vill man det,

i alla fall jag.
Inte över någonting särkillt,

samtidigt över allting.

Sätta på fin musik

och bara ligga och gråta.
Av glädje och sorg

på samma gång.

Det är så befriande.

Tvång

Idag ska jag skapa musik!
Jag SKA skapa musik!
Dricka 1000000 kaffe,

spela gitarr och sjunga

om vackra tröjor, hål

i fickan, sorgen över

döda fåglar och att ta

pianolektioner.

Kanske om annat också.

Hade varit skönt med ett piano

att spela på.

Jag börjar bli fattig.
Drömmer om nätterna om mitt eget fördärv.
Att jag konsumerar och sedan inser
att jag just spenderat mina sista slantar.
Jag har åttahundra kronor kvar.
På dem skall jag leva i cirka arton dagar.


Den här morgonen kom jag på
en massa saker som jag ville göra.
Jag minns inte alls vad det var,
jag minns bara att jag
inte kunde göra dom just då.
Det var för tidigt.
Det kanske det är nu med.


I natt kom jag på en brygga.
När du tar av den ser du så väldigt vanlig ut.
Som en lärare, en tandläkare eller en missionär.
Jag är kär i din tröja.

Det är svårt och jävligt deprimerande
när dom få saker man trodde att man kunde
här i livet
går skit och piss.

Musiken är död, helt död.
Fick en sista chans, tackade nej,
trodde att det skulle lösa sig.
Utan verktyg, utan fantasi
blev jag som fader, i pereferi.
Skriver stycken som bygger på stil
på fräna livet
på masker folk har
dagligen.
Om lyckan som inte finns.
Kanske bearbete pågår.

Arbetet som var det enda jag kunde
får jag nu veta dagligen
att jag ej duger till.
Slarvig, disträ och glömsk.
Förlåt förlåt förlåt.
Jag skäms till tusen
varje gång.
Små små fel som inte får begås.
Tur att alla andra är så bra,
för det påminns ju om
varannan minut.
Det är nog redan försent.
Du har din jävla bild som du
vägrar ändra på.
Är inte ideal.
Är inte lång, stark, klok som en snok.
Är inte kvinna.
Allt är tyvärr ditt fel,
men jag får bara säga
jaha, oj då, hoppsan, förlåt.

Så nu dricker jag vin.
Antingen skrattar jag
eller så gråter jag,
vi får se.

Whispers

Triphop i stockholmsnatten.
Synd bara att det visuella är förort.
Hade varit mysigt med lite gatljus och bilsus.
Mer kaffe och en cigg.
En bubbla att sväva runt i och bara se på.
Stora lurar,

en på vardera sida om huvudet,
som smeker, kysser, tröstar.
En mössa jag aldrig annars skulle ha.
Ovetande och nyfiken.
Medveten och road av små, små problem.
Se på när allt stannar upp

och endast jag rör mig vidare

i nån sorts förutbestämd bana.
Rör mig mot dig där du kommer

mot mig

också du i en bubbla.

Ser upp mot varandra och skrattar till
i nån slags iver,
nån slags lättnad att äntligen få mötas

på riktigt.
Att äntligen få dra darrande händer

genom varandras regnvåta hår.

Att äntligen få se in i varandras

vackra ögon och tänka samma sak.

Äntligen få gråta, för det är ju

så underbart vackert.

Kyssa alla tårar på varandras kinder
när allt står helt stilla.

Vi är ju bara barn,

du och jag.

-Tänk på att du inte gör sådär.

Just nu är det rätt så segt.
Jag är rätt så trött och arg.
Jag förväntas kunna saker, veta saker

som är helt omöjliga för mig att kunna eller veta.
Jag förväntas INTE kunna saker,

som är så otroligt självklara,

bara för att jag är en 21 årig kille

som antagligen ser rätt så slackig ut.
Jag förväntas kunna en människa

som jag kännt i två veckor utan och innan.
Jag får cyniska kommentarer och suckar.
Jag får ta klagomål för saker

som jag inte alls ansvarar för.
Folk ändrar sig utan att dom märker

och det är jag som har fel, annars blir det bråk.
Jag vet inte hur länge jag orkar säga

"jaha, oj, ok, ah visst,

aha då har jag fattat fel då".
Men jag måste för annars blir jag fattig,

vilket egentligen går helt emot mina principer.
Och jag hatar att göra så.

Det kanske blir bättre med tiden,
men just nu är jag jävligt trött på detta!

Nyfunnen rysning!

Hittade just en fantastisk skiva:
Jazzanova - Of All The Things!
Fick mig att rysa många gånger om.
Underbara ackord, njutningsfulla stråkar och slick sång!
LYSSNA

http://open.spotify.com/user/heningbrening/playlist/15QOHMUxPNbNon4n2RmGTz

Musik upphittad

Fann just musik jag sedan länge glömt bort.
Sånt gör i alla fall mig glad!

John Chin, en amerikansk jazzpianist som jag

fann på myspace i början av gymnasiet då jag började

intressera mig för jazz. Jag trollbands av

låten Blackout Conception. Riktigt bra skiva!
http://open.spotify.com/track/1isforBCu6d0ofM3FjHimR

Idag skulle jag gå ut.

Idag skulle jag gå ut.
Så blev det inte.
Istället satt jag inne med Anton och Bea hela dagen.
Visserligen handlades det en sväng och sen några svängar ut på balkongen för en rök, men annars inne hela dagen.
Man blir så jävla trött av att sitta inne,
jag borde inte göra så mer.
Jag är ju en social grabb, vad gör jag innomhus?
Jag måste gå ut och träffa människor.
Fast jag är lite rädd för människor.
Dom kanske tycker jag är konstig eller
så kanske jag gör dom illa.
Fast jag vill ingen illa.
Nu låter jag som ett psyco.
I morgon ska jag kolla efter kläder för
jag har inte tvätt-tid föräns på torsdag.
Fin lösning eller hur?
Nu ska jag röka på balkongen,
sen kanske ut en sväng och lyssna på musik i luren.
Vara lite för mig själv.
Det är svårt att vara det när man delar lägenhet med folk,
ännu svårare när man delar rum
med någon.

Man får vara som man vill, bara man kan spela bas

http://video.feber.se/art/163224/ibland_vet_man_inte_vad_man_sk/

Jättefin kille med hand för basen!

Anton sover.
Bea sover.
Jag är hungrig, fast orkar inte äta.
Över lag.
I morgon sover vi ut.
I morgon tar jag mig ut.

American history X går på Tv4.

Jag har inte sett den.
Anton kollade och jag satt här.
Men jag tittade upp.
"See this?! It means Not Welcome!!"

Det gör ont att sitta vid Antons dator.
I ryggen.
Ingen ergonomi.

Somna till

Jag har jobbat i 24,5 timmar
från igår till idag.
Det var märkligt, känns inte som det gått ett dygn.
Snarare en vanlig arbetsdag och en dag som försvann.
Det är pengar minus liv.
Ska hämta ut min skatteåterbäring på måndag.
I morgon har jag inga pengar kvar.
Jag tänkte bli full ikväll, men så blev det inte.

Vilket tråkigt liv jag verkar ha när jag läser
det jag skrivit.
Jag vill ha äventyr, det var ju liksom därför
jag kom hit.
Ge mig färger, ljus, groove, hastighet, toner, kärlek, plast, alkohol, höga höjder, knark, sex, kram o puss, föda, vin, grön, blå, vit, svart, röd, greenpeace, vilja, nyheter, kultur, utrymme, 60-70-80-90-00-tal, trådar, telefon, stryk, rök, fred, blickar, smek, konst, musik, fjällbrynt mjukost, bubblor, tankar, svåra ord, tårar, komedi, motsatser, adjektiv, verb, substantiv, bläck, inspiration, jack, insikt, iiiiiii, hår, syn, hörsel, smak, känsel, krig, långa nätter, korta stunder av tristess. Förståelse, acceptans, broderskap eller vad faan som helst.
Ett nackskott kanske.

Mazel Tov

Det är den första dagen i mitt nya liv, antar jag.
Ett liv som jag inte känner, spännande ska det bli.

Äter mat och lyssnar på kletzmermusik i vardagsrummet i min nya bostad som jag delar med Lenin och Bea. Två skivor lingongrova utan smör, eftersom jag inte har så gott om pengar, men med leverpastej och nu pratar jag om maten och inte om mina "roomies".
I bakgrunden ljuder en galen klarrinett ur högtalaren, som tyvärr bara är just en och därför missas den högra delen av musiken.
Var nere och handlade mat på Ica förut och passade på att köpa mig ett SL-kort, så nu kan jag ta mig till mitt jobb också. Ica ligger en bit bort, man får gå kanske 12 minuter. I och för sig ligger en minilivs halvvägs till Ica men där har dom riktiga ockerpriser vilket inte passar en fattig man som jag själv så jag går hellre.
I alla fall tills jag fått lön.
Börjar jobba i morgon kl. 07:45! Så tidigt har jag inte gått upp sedan jag gick på geijerskolan och hade matvaktsvecka, men det ska nog gå bra. Ikväll ska jag åka och träffa personen som jag jobbar med, bekanta sig lite och så.

-In my world I can fly like the wind, I am free and I live for eternety.
Rigmor Gustafsson.

Vi sålde våran hemman

Hej
Jag har bytt till blogspot för det har alla andra.
Jag härmas ibland.
Imorgon (idag) flyttar jag hemifrån. På riktigt.
Det är rätt läskigt och nervöst, men mest spännande.
Jag flyttar till Stockholm och jag hoppas på mycket.
Jag hoppas på att komma i kontakt med folk som vill spela samma musik som jag.
Jag hoppas på inrökta kaféer och mysiga vintagebutiker.
Jag hoppas på intellektuella vinkvällar, kanske mest på skoj.
Jag hoppas på att hitta vår pub i gamla stan där vi ska sitta varje fredag och leva.
Jag hoppas att jag trivs.

-Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma, sorglöst, när din aftontimma slår! Nya syner, gamla minnen strömma leende emot mig där jag går.
/Evert Taube