Fårintetappafokusfårintetappafokusfårintetappafokusfårintetappafokus

Istället för att hävda mig

Jag vet inte vad det är
men det känns verkligen som om jag
har glömt allt.
Som om jag inte har någonting att
komma med.
Som om jag tillåter mig själv att
bli ett kugghjul i ett stort maskineri.
Låter andra människor vila på
mig och använda mig för att
kunna fortsätta leva lyckliga
och spela sin fina musik och
måla och skriva och dansa
och skratta och tjotjim i kajutan.
För att kunna syssla med sådant
måste man ha ett koncept.
En åsikt om saker och ting.
Jag har inga åsikter, anser ingenting
om någonting. Ingenting
verkar vara speciellt viktigt
för mig och det känns
väldigt märkligt.
Ibland känns det som om jag inte
ens kan njuta av musik längre.
Som om jag inte längre känner
för musik, inte ens lyssnar.
Bara låter ljudet gå igenom ett
svart hål i mitt huvud.
Som om jag sätter på musik
bara för att jag måste, som om
jag inte vill utan tvingar mig själv
att försöka förstå och uppskatta.
Som ett barn, tvingat till aktiviteter.

Jag tänker inte.
Jag vägrar.
Allt vore för gäves då.
Jag är inte alls nyfiken på hur
livet utvecklat sig för dom,
jag flydde för länge sedan och
jag svor vid mitt liv på att
aldrig någonsin återvända.
Vi vet redan exakt var vi har varandra.
Skillnaden är att mitt beteende inte innefattar
att låtsas som om jag är vän med alla.
Som om alla människor går ihop.
Jag må ha pressats tillbaka in i buren,
för det är en bur om än en större sådan,
men tänker hålla mig på avstånd till dess
att jag har råd med borgen.
Tills dess finnes jag i en tillfällig
tillflyktsort.