Fredhäll

det var länge sedan.
allt känns som länge sedan.
allt känns som långt bort.
jag har liksom glidit ifrån
mig själv och alla andra.
som om jag ständigt jagat
men aldrig någonsin funnit
och kommit allt för långt bort.
jag vistas helst i mörka rum
där det går att urskilja
bilder av det som en gång varit,
som jag en gång varit,
en siluett på insidan av ett påslakan,
en garderobsdörr
och jag hör nästan vad ni säger
genom sorlet av vad ni tänker.
jag skapar vilka ni är.
jag skapar er,
för mig.

Bäst före just nu.

Meningarna har blivit kortare,
de flesta helt kommit bort.
Jag är åter igen i ett mellanrum,
en avgrund utan repstege.
Jag blir så arg.
Varför vill hjärnan inte veta
vad som ska göras?
Jag spyr med hela kroppen,
den enda reaktionen som kommer
nu, kan inte hantera intryck,
återge hur det känns
på insidan hur ljuden
kittlar i magen.
Jag skulle kunna dansar för er
om hur det känns att se er.
Hur det känns att prata med er
för jag kan inte prata.
Jag kan bara kräkas med
hela kroppen.
Spasmiskt röra mig till
rytmen av era energier,
värmen från era kroppar,
doften från era munnar
och armhålor,
ljudvågorna från era stämband
och torra hårbottnar.
Som om jag aldrig riktigt
presenterat mig för er.