Jag ser bakåt
inte nu.
Skrattar och gråter,
på låtsas,
saknar, förlåter.
Jag behöver allt det där
som var,
nu finns jag inte.
Jag är inte längre en del
men ni finns här.
Allihop.
Finns här i bröstet,
även dom av er som sårat
mest finns här.
Och jag undrar om jag kunde
stoppat inkubationen,
stannat upp och ruskat av
äggskalen.
Om gråten funnits kvar då,
om kroppen reagerat på ljuden.
Jag minns att det var värst på natten
Nu har mardrömmarna blivit en himmel.
Nu vet jag inte om jag lever.
Det enda som finns kvar är en dålig smak i munnen.
Ett omättligt begär efter snabb tillfredställelse.
Det värsta är att allting kvittar,
Att ingenting längre berör,
Att linjen är helt rak
Prickfri
Begränsad
Fängslad.
