Pangibyggethahahaahoppsansaaa

Pang
säger jag ibland då det smäller
för att visa människor
runt omkring mig
att jag reagerar
och förstår min omvärld.
Fast det kan ju lika gärna
vara ett jävla påhitt,
en, av mitt sinne,
påhittad impuls
som har för uppgift
att lugna mig i stunder
då jag tvivlar på filosofi.
Då fingret ter sig mindre
än en liten tändsticka
och glipan mellan bordsskivor
är en konstpaus.

klosder

Jag har ingen hals.
Därav tolkas jag analogt.
Från och med söndag
ska jag vara ironman.

Halva tonsteg
kommer bli min död.
Visor från byggden
kommer blir min undergång.

Missade indien
i parken där ni var.
Och jag ljög
fast inte på riktigt.

Och fast timman
är samma som minuten
vet jag
absolut ingenting.

Jag har ställt
min lypsyl
upp och ned
kanske för att snåla.

Jag önskar mig
snabbare fingrar
så att människor kan tro
att jag förstår någonting.

Jag är ensam
här i lägenheten.
Slipper spöken
och vågar nyttja.

Många människor
frågar mig varsamt
var mina händer tagit vägen
fast jag inte vet.

Sällskapsspel
är ett ironiskt ord
som jag tänker på
med viss nostalgi.

Välkomna
till mitt hem
där allt är plasma
och koraler.

Jag är så feg
att jag undabeder
eventuella gratulationer.
Utan bemärkelsedag.

Det räcker ju
att man altererar.
Det är allt som behövs
för att jag ska skratta.

Föörband

Ibland vill jag
fuska mig till vinst
i vadet jag har
med världen,
och där med förlora
precis som jag sa.

Ibland vill jag
att ni ska umgås
med varandra
och vända på gravstenar
så att namnen där på
går i glömska.

Ibland vill jag
att ni släpper en tavla
som krossas mot golv
och avslöjar ett kvitto
från förra hösten
och att ni inte ska förstå.

Ibland vill jag
inte jobba på cirkus,
slippa oroligt agera
hellre bara sitta
och skrattandes applådera
åt någon som faller
utan nät.

Ibland vill jag
inte vara där uppe
i motsatsen
till den ärvda ideologin,
det gör nämligen så ont
att falla.

och jag har inte åkt än

08:18

i en trasig sovsäck

som inte längre

fyller någon funktion.

Jag kan inte prata på flera år.

Allt som bara är uppenbart

underbart då.

Det står en katt i hörnet

som bollar med min nacke

och skrattar koncentrerat

åt likadana siffror på golvet

och vad man säger om sådant.

Någon byter plats.

Kastar om och vänder upp och ned

på lampkronan

och flyttar mig,

helt logiskt,

ned på marken.

Tre dagars regn över Åmål

Dricker pulverkaffe som sig bör i denna stad.
I detta hus.
Lyssnar på musiken och hoppas hoppas
att jag har lärt mig någonting.
Men det är så svårt när man enbart lever
för impulser och när man var samma.
Äter skumbananer och känner
lycka i kroppen.
Faller på knä i sanden och tackar med tårar.
För livet.
För föda.
För att jag över huvud taget finns kvar.
Jag ropar över jorden att jag är en son
och myser över svaret.

Plötsligt umgås man med gamla människor
och HELT plötsligt trivs man lite med det,
även om man inte gjort det sen flera år
tillbaka.
Till och med dom verkar trivas med det.
Men det är som han sa,
och hade rätt trots att vi tyckte
att han var pretantiös och klyschig;
Vi växte upp.
Vi kom bort ett tag
och återfann oss själva
så som vi önskat att vi varit.
Skrev varsin uppföljare.

Och drömskt är man vaken om natten.
Och lyssnar
till det där svaret man mös över.
Och sträcker sin arm tvärs över sverige.
Och somnar i någons hand.

proso

Ibland googlar jag på mitt
efternamn och låtsas
att jag har en massa släktingar
för att känna lite tillhörighet.