Tre dagars regn över Åmål

Dricker pulverkaffe som sig bör i denna stad.
I detta hus.
Lyssnar på musiken och hoppas hoppas
att jag har lärt mig någonting.
Men det är så svårt när man enbart lever
för impulser och när man var samma.
Äter skumbananer och känner
lycka i kroppen.
Faller på knä i sanden och tackar med tårar.
För livet.
För föda.
För att jag över huvud taget finns kvar.
Jag ropar över jorden att jag är en son
och myser över svaret.

Plötsligt umgås man med gamla människor
och HELT plötsligt trivs man lite med det,
även om man inte gjort det sen flera år
tillbaka.
Till och med dom verkar trivas med det.
Men det är som han sa,
och hade rätt trots att vi tyckte
att han var pretantiös och klyschig;
Vi växte upp.
Vi kom bort ett tag
och återfann oss själva
så som vi önskat att vi varit.
Skrev varsin uppföljare.

Och drömskt är man vaken om natten.
Och lyssnar
till det där svaret man mös över.
Och sträcker sin arm tvärs över sverige.
Och somnar i någons hand.