Pang
säger jag ibland då det smäller
för att visa människor
runt omkring mig
att jag reagerar
och förstår min omvärld.
Fast det kan ju lika gärna
vara ett jävla påhitt,
en, av mitt sinne,
påhittad impuls
som har för uppgift
att lugna mig i stunder
då jag tvivlar på filosofi.
Då fingret ter sig mindre
än en liten tändsticka
och glipan mellan bordsskivor
är en konstpaus.
fredag 30 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar