Det är svårt och jävligt deprimerande
när dom få saker man trodde att man kunde
här i livet
går skit och piss.

Musiken är död, helt död.
Fick en sista chans, tackade nej,
trodde att det skulle lösa sig.
Utan verktyg, utan fantasi
blev jag som fader, i pereferi.
Skriver stycken som bygger på stil
på fräna livet
på masker folk har
dagligen.
Om lyckan som inte finns.
Kanske bearbete pågår.

Arbetet som var det enda jag kunde
får jag nu veta dagligen
att jag ej duger till.
Slarvig, disträ och glömsk.
Förlåt förlåt förlåt.
Jag skäms till tusen
varje gång.
Små små fel som inte får begås.
Tur att alla andra är så bra,
för det påminns ju om
varannan minut.
Det är nog redan försent.
Du har din jävla bild som du
vägrar ändra på.
Är inte ideal.
Är inte lång, stark, klok som en snok.
Är inte kvinna.
Allt är tyvärr ditt fel,
men jag får bara säga
jaha, oj då, hoppsan, förlåt.

Så nu dricker jag vin.
Antingen skrattar jag
eller så gråter jag,
vi får se.