Ytlighetens födelseort

Den femte sonaten spelas i huvudet.
Brevid mig på bänken ligger en roman
om en drömmare, som jag själv,
och under naglarna någonting svart.
Det svarta kommer från en saga om
en man som älskade världen och gjorde
allt för att gå människor till mötes.
Men det är bara en saga mina barn
och sagor är icke att förväxla med verklighet,
som i detta fall går i en helt annan rikting.
Lungan full av svarta korpar som vill ut, ut, ut
och prata igenom sina problem
och snedvridna syner på kärlek och sex och livet
är ett skådespel som jag tvingas ta del av
le, skratta, ragga, duscha, raka mitt
ansiktshår fast jag egentligen inte
ORKAR!!
fast jag egentligen inte
BRYR MIG ALLS!!
Och om jag lät hela jag gro igen,
om jag gömde mig bakom vilt växande botanik
skulle du då dränka dig i en brunn
för att se vad som fanns att finna på botten?
Om jag bara var jag på nåt vis,
det som fanns kvar,
skulle du då krossa allt jävla glas
och dansa dig blodig med mig
som kavaljer?
Skulle du kyssa en ful,
men ganska snäll,
ankunge framför
en elak svan?