Jag vet inte riktigt varför
men det känns konstigt
och obehagligt att våra
liv för tillfället
inte utspelar sig på
samma plats.
Att ni gör saker,
att jag gör saker.
Att vi utvecklas,
påverkas och förnyas.
Att vi ska glömma bort.
Få för oss att det från
början bara var en
kort stund av saknad,
ömsesidig förståelse
som drabbar alla ensamma
människor nu och då.
Att det lika gärna kunnat
vara en man i en kö,
kassörskan på McDonalds
nån man råkade gå in i
och ville hjälpa att plocka
upp och så råkar man
röra vid varandras själar.
Det finns så många själar
att röra vid.
Jag vill ta små fragment,
lyckliga stunder då
vi betydde allt
till hundra procent för
ni är så viktiga och
jag räds att tappa igen.
onsdag 2 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag tror jag tänker och känner så om varenda människa, och det var det hela hösten handlade om. men så tänkte jag att om jag inte vill så kommer det inte att ske och att det kanske är meningen att man ska utvecklas lite på egen hand ibland. men det är en läskig känsla att inte ha gemensamma minnen i allt. tycker jag iallafall.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=T8YCSJpF4g4
SvaraRaderathere'll be love love love wherever you go
jag saknar dig
SvaraRadera