Det är som om nagelbitande tagit över hela vardagen.
Vad som än sker hamnar fingrarna i munnen och
allting betyder ingenting för stunden.
Som om munnen och fingrarna älskar varandra och
viljan är så stark att hjärnan slås ut för plötsligt
är dom bara där helt automatiskt magiskt och märkligt.
Om man låtsas det
blir allt som en fin tecknad film.
Om man låtsas det
har nog hjärnan slagits ut helt och hållet.
Eller så är den besatt av tanken att naglarna krullar sig
om man inte klipper dom emellanåt och automatiskt
för upp handen
för att bita till i
förebyggande syfte.

Mina fingrar svider inte längre.
Någon sa att man ska bita tills det gör ont
för att kunna sluta.
Men ibland är smärta i små doser fantastisk.
Nånting som känns.
Som att peta på ett sår.
Riva upp ett myggbett.
Eller straffa en nedbiten nagel genom tryck med tummen.
Lite vardaglig självplågeri.
Men mina fingrar svider inte längre.
Kanske är det av ren vana.
Kanske känns ingenting alls.

Det här har pågått hela livet.
Långsamt har mina naglar brutits ned
och långsamt har fingrarna accepterat det.
Det finns inte längre någon möjlighet för återhämtning.
Köttet är i vägen.
Det finns inte längre någon möjlighet att skapa ett fäste.
Nageln kan växa sig lång
men den är genomskinligt mjölkvit.
Bräcklig.