Höstsjukan

Jag har en konstig känsla inom mig.
En känsla jag känner igen.
Jag har haft den förut men aldrig kunnat tolka
vad den betyder.
Jag känner mig liksom varm
och när jag går ut känns de som om jag fortfarande
är inomhus, i ett rum.
Jag relaterar det till tända ljus
och känslan av att komma hem
och känna sig omtyckt men jag är inte säker på
om det är en behaglig känsla eller inte,
och det är just det som är så konstigt.
Allt känns jättemysigt och det känns
som jag borde vara glad,
vilket jag är samtidigt som jag är nere för något.
Samtidigt känner jag mig hyfsat likgiltlig
till det mesta,
ett fysiskt uttryck skulle nog vara en axelryckning.
Misstankarna går kring hösten
och att mörkret faller.
Det hjälper verkligen inte att vara arbetslös
och att bli sviken av någon man litat på
så otroligt mycket och kännt igen sig själv i
och verkligen trott att man
varit soulmates och trott att
"du förstår mig! du förstår min
ensamhet ty du har varit där!"

Det kan också bero på att jag besökte
Geijerskolan i helgen.
Jag saknar det så.
Saknar allt folk, all gemenskap och framför allt
känslan av att vara omtyckt.
All närhet, alla kramar man fick varje dag.
Saknar att vara bakfull tillsammans.
Att aldrig behöva känna sig ensam om kvällen,
i alla fall fysiskt.
Alla långa promenader, långa samtal om livet,
kärlek och drömmar.
Promenaden på två minuter till piscator,
eller en minut till ravinstugan,
under hösten och vintern när mörkret kommit.
Känslan av att komma in och gå ut, var det än var.

Jag vill promenera i en famn och prata lite.
Men jag vet inte i vems.