För att jag vet inte

Jag ska vänta.
Jag ska hoppas.
Jag ska lyssna
på japanskt piano
och gråta så jävla hårt.
Där ingen ser.
Där ingen förstår.
Antagligen tros det inte om mig.
Antagligen är jag redan så jävla
tydlig i ögat som man kan bli.
Antagligen ömsesidigt.
Inget att göra säger han.
Inget att tänka säger hon.
Men jag måste.
För jag tycker så otroligt mycket om.
För att jag redan saknar så.
För att jag vet inte.
För att saker betyder för mycket
för att bara strunta i.
För att allt är på grund av mig.
Jag kan bara vänta
och tänka tänka tänka.